Sa ju för länge sedan att jag skulle skriva om hur min praovecka varit. Och det var ju trotsallt väldigt länge sedan så kände att det var dags att skriva nu.

Första dagen var jag väldigt nervös. Jag kände typ ingen och ja. Bara lite sådär små nervös som man blir ibland. Jag öppnade de två grindarna in till gården och kände den där bekanta lukten. Lukten som kom ut genom ventilations saken. Lukten som alltid var där som jag kommer ihåg. Jag fortsatte fram till "min" avdelning som jag skulle vara på. Jag kände igen mig otroligt också. Vadå, jag hade ju gått där som liten. Och samma avdelning och allt. Fast det såg mycket mindre ut. När jag kom in kom min handledare Eva fram och hälsade. Hon verkade jätte snäll och likaså de andra som jobbade där. Först hade jag tänkt ganska mycket på barnen. Jag ville ju såklart att de också skulle vara snälla och sånt. Men när jag väl kom in så var jag så upptagen med att hälsa och prata med alla vuxna och när jag väl slog mig ner vid bordet så såg jag alla barnen rakt framför mig. Juste barnen var det ju också (haha) Men de var också jätte snälla och jag fick hjälpa dom att klä på sig och så fick jag leka med dom och mycket mycket mer.

Jag har alltid tänkt att på dagis är det bara att leka med barn och mata dom. Men ack så fel jag hade. Det var så mycket mer och det var väldigt strukturerat vilket såklart gjorde dagiset väldigt säkert för alla barnen. Trots mina lätta förväntningar kom jag hem varje dag helt slut och med huvudvärk. Det var mycket jobbigare än jag trott. Men såå kul samtidigt. Jag kom bra överens med alla barn men en som jag särskilt fastnade för var Bella. Hon var så söt och snäll och gullig. Hon ville alltid att jag skulle gunga henne och inne satt hon gärna i mitt knä. Jag minns faktiskt en ganska konstig sak och det var att hennes hår luktade jordgubbar. Det luktade väldigt gott iallafall och sedan hade hon också en rosa Hello Kitty klänning med volanger och den var verkligen jätte gullig.

Jag tycker veckan fick långsamt i början men de tre sista dagarna gick super snabbt. Just nu saknar jag alla barn och fröknarna. Och ja, själva dagiset också. Nästa gång jag praoar kommer jag ha riktigt höga förväntningar på praoplatsen :D